(28 december 2011) Dagen före dagen sitter jag på ett tåg. Det är grått ute, regningt, mörkt och dimmigt, snöfritt. Ingenting tyder på jul, julafton verkar vara lika nära som påskafton. Bara upplysta granar utanför fönstret och Spotify-malande julsånger i bakgrunden är nog det enda som påminner tankarna om att det bara är tjugoåtta timmar kvar tills julen ringer in. Vi är inte så många ombord på tåget, kanske tio eller tjugo, eller fem. Jag vet inte eftersom jag inte minns. Till vänster, två rader framför mig, sitter en kvinna med sina två barn, kanske tre och fem år. Bredvid mig en pojke i sena tonåren, sjutton, kanske arton år. Han verkar leva sitt eget liv därinne i ipoden någonstans. Jag läser mail på min iphone medan kvinnan med barnen gör ingenting. Hon gör verkligen ingenting förutom att titta efter sina barn vilket ju absolut är någonting. Runt om i vagnen sitter folk tysta, de flesta gör som jag, andra som tonåringen, ingen verkar dock göra absolut igenting. Vi är alla sysselsatta med någonting.



Konduktören kommer. Han dubbelkollar biljetterna. Jag tänker att det är ett något ansträngt och väl pliktuppfyllande beteende dagen före dagen, men som han själv säger när någon inte hittar sin legitimation:



”Jag gör bara mitt jobb …”



Vi passagerare gör också våran plikt – ingen vågar chansa på att ta chansen att inte betala dagen före dagen. Vi är alla ärliga och trogna, lille julafton. Förutom kvinnan med barnen. Hon hittar inte biljetterna.



Är det hela ett trick?



Man kan se på hennes kroppsspråk att hon är ärlig. Hennes ansikte får röda färgnyanser, händerna söker sig upp mot ansiktet, mot fickorna, i fickorna, mot ansiktet igen. Men hon hittar inga biljetter. Konduktören tror helt enkelt inte hennes förklaring om att hon måste ha lagt igen biljetterna ovanpå automaten. Han säger som det är:



”Jag gör bara mitt jobb …”



”Jag talar sanning …”



”Kanske”, svarar han då. ”Men jag måste ändå ta 500 kronor i avgift.”



Kvinnan hittar inga pengar, och inga kort har hon med sig heller. Hon säger att hon måste få chansen att leta igenom sitt baggage efter biljetten och eller korten. 
”Jag väntar”, svarar konduktören.



Kvinnan ger upp när det ena barnet börjar gråta.



”Ditt personnummer?” frågar konduktören.



Tonåringen, som sitter på sätet bakom kvinnan, tar nu fram sin plånbok. Han börjar leta efter något som verkar svårt att hitta. Men han hittar det han letar efter, lägger saken på golvet, knuffar den med ena skospetsen fram under sätet framför sig. Sedan lutar han sig fram till kvinnan och säger:



”Ursäkta … jag tror du tappade femhundra kronor under sätet nyss.”



Kvinnan tittar efter och hittar tonåringens femhundring.



Tonåringen gör sig klar att gå av på nästa station, konduktören tar sin femhundring, kvinnan får sitt kvitto och jag struntar i mina mail.



Innan pojken går av tåget ser jag hur kvinnan lägger sin hand för hjärtat och tackar honom om med tårar i ögonen. Pojken hoppar av tåget  och när han passerar hennes fönster bugar han artigt med handen för sitt hjärta så både barnen och kvinnan och en okänt resenär skrattar. Sedan försvinner han in i den grå decemberregniga förjulen.



Vi åker vidare, och på något mycket förklarligt vis känns stämningen i vagnen lättare, som om tonårspojken representerade det oväntade, det vi alla förväntar men som ingen väntar på.



Jag känner lycka inombords eftersom ipod-killen representerar framtiden. Han är framtiden. Och jag hoppas träffa honom där i framtiden och bjuda honom på en öl eller en marsipangris och berätta att jag var ditt vittne den gången i tågvagnen. Ditt enda vittne. Och sedan buga god jul och ett ännu bättre nytt år.



 



/Pelle
en mellanjulsdag på Kastrup flygplats 



 



(28 december 2011) Dagen före dagen sitter jag på ett tåg. Det är grått ute, regningt, mörkt och dimmigt, snöfritt. Ingenting tyder på jul, julafton verkar vara lika nära som påskafton. Bara upplysta granar utanför fönstret och Spotify-malande julsånger i bakgrunden är nog det enda som påminner tankarna om att det bara är tjugoåtta timmar kvar tills julen ringer in. Vi är inte så många ombord på tåget, kanske tio eller tjugo, eller fem. Jag vet inte eftersom jag inte minns. Till vänster, två rader framför mig, sitter en kvinna med sina två barn, kanske tre och fem år. Bredvid mig en pojke i sena tonåren, sjutton, kanske arton år. Han verkar leva sitt eget liv därinne i ipoden någonstans. Jag läser mail på min iphone medan kvinnan med barnen gör ingenting. Hon gör verkligen ingenting förutom att titta efter sina barn vilket ju absolut är någonting. Runt om i vagnen sitter folk tysta, de flesta gör som jag, andra som tonåringen, ingen verkar dock göra absolut igenting. Vi är alla sysselsatta med någonting.


Konduktören kommer. Han dubbelkollar biljetterna. Jag tänker att det är ett något ansträngt och väl pliktuppfyllande beteende dagen före dagen, men som han själv säger när någon inte hittar sin legitimation:


”Jag gör bara mitt jobb …”


Vi passagerare gör också våran plikt – ingen vågar chansa på att ta chansen att inte betala dagen före dagen. Vi är alla ärliga och trogna, lille julafton. Förutom kvinnan med barnen. Hon hittar inte biljetterna.


Är det hela ett trick?


Man kan se på hennes kroppsspråk att hon är ärlig. Hennes ansikte får röda färgnyanser, händerna söker sig upp mot ansiktet, mot fickorna, i fickorna, mot ansiktet igen. Men hon hittar inga biljetter. Konduktören tror helt enkelt inte hennes förklaring om att hon måste ha lagt igen biljetterna ovanpå automaten. Han säger som det är:


”Jag gör bara mitt jobb …”


”Jag talar sanning …”


”Kanske”, svarar han då. ”Men jag måste ändå ta 500 kronor i avgift.”


Kvinnan hittar inga pengar, och inga kort har hon med sig heller. Hon säger att hon måste få chansen att leta igenom sitt baggage efter biljetten och eller korten. 
”Jag väntar”, svarar konduktören.


Kvinnan ger upp när det ena barnet börjar gråta.


”Ditt personnummer?” frågar konduktören.


Tonåringen, som sitter på sätet bakom kvinnan, tar nu fram sin plånbok. Han börjar leta efter något som verkar svårt att hitta. Men han hittar det han letar efter, lägger saken på golvet, knuffar den med ena skospetsen fram under sätet framför sig. Sedan lutar han sig fram till kvinnan och säger:


”Ursäkta … jag tror du tappade femhundra kronor under sätet nyss.”


Kvinnan tittar efter och hittar tonåringens femhundring.


Tonåringen gör sig klar att gå av på nästa station, konduktören tar sin femhundring, kvinnan får sitt kvitto och jag struntar i mina mail.


Innan pojken går av tåget ser jag hur kvinnan lägger sin hand för hjärtat och tackar honom om med tårar i ögonen. Pojken hoppar av tåget  och när han passerar hennes fönster bugar han artigt med handen för sitt hjärta så både barnen och kvinnan och en okänt resenär skrattar. Sedan försvinner han in i den grå decemberregniga förjulen.


Vi åker vidare, och på något mycket förklarligt vis känns stämningen i vagnen lättare, som om tonårspojken representerade det oväntade, det vi alla förväntar men som ingen väntar på.


Jag känner lycka inombords eftersom ipod-killen representerar framtiden. Han är framtiden. Och jag hoppas träffa honom där i framtiden och bjuda honom på en öl eller en marsipangris och berätta att jag var ditt vittne den gången i tågvagnen. Ditt enda vittne. Och sedan buga god jul och ett ännu bättre nytt år.


 


/Pelle
en mellanjulsdag på Kastrup flygplats 


 




 


 





 



 




Just Nu
Just Nu
på FACEBOOKSIDAN - om föreställlningar, skrivandet, scenen - och kaffet.
Klicka på ...



KOMMANDE OFFENTLIGA FÖREDRAG -
STOCKHOLM 1/6 kontakt: www.seminariegruppen.se
ÖSTERSUND 13/ + 14/6 kontakta info@pellesandstrak.com


Vet du att
"Att Berätta och Beröra är min mission,
metoden heter iStörd+ och publiken min huvudsponsor."

/Pelle Sandstrak





--------------------------------
"... Pelle Sandstraks speaker performance is like a rock concert - it swings, hurts, while laughing"

... Pelle Sandstraks Mr.Tourette-föredrag är som en rockkonsert - det svänger högt och lågt, roligt och smärtsamt ..."

Sveriges Radio P4.
Swedish National Radio 4
--------------------------------









Visste du att
dueller är lagliga i Paraguay förutsatt att båda deltagarna är registrerade blodgivare.
Visste du dessutom att
Edward Munch aldrig åt av samma tallrik två gånger, att Jaques Tatis tourette försvann under fysiska improvisationer, att Walter P. Chrysler fick klippkort på rektors kontor efter att han hade försökt demontera hans Cadillac under långa rasten, och inte hann remontera samma Cadillac innan samma rast var slut.
Citat

Befordran är bästa sättet att få bort idioter från produktionen...

Dagen i historia
Idag - Lördagen den 27 Maj 2017
Beda Blenda

1923 - Politikern och nobelpristagaren Henry Kissinger föds.
Design & CMS av Webzoo AB