Vissa människor har det där lilla extra. Kanske inte så litet men definitivt extra. Människor som har den där självklarheten i blicken, rakheten, en uppriktig ödmjukhet.  Ödmjukhet är inget tillstånd man hittar på, inget man väljer att vara under några timmar för att uppnå framgång; avsljöjandet kommer finna rum när du minst förväntar det, när du trodde dig vara som ödmjukast. Tro mig, jag har varit där. Ödmjukheten är det ingen som kan trixa med, inget vi kan lära oss under en intensiv Må Bra-kurs i Rättvik. Antingen har man det eller också får man träna upp sig att bli ödmjukare.



När jag började mitt liv del 2.1 (2 steg fram 1 tillbaka), åren efter problemen,  fick jag själv lära mig skillnaden på självtillit och självkänsla. Det ligger ju faktiskt en skillnad i tillit och känsla. De dagar de båda orden sammansmälter känner jag mig attraktiv, full av fel och brister och begåvningar - men ödmjuk. När jag reser i mitt jobb och möter publiken, er, träffar jag ofta människor som har denna auran av självklarhet runt sig. Det inspirerar mig att fortsätta. Många delar av sig med egna tankar, överraskande öppet, förvånande rakt. Det uppstår ett slags levande tillstånd mellan oss då - när all bullshit ersätts med bullmeaning. Vi pratar om det som upptar oss - kämpandet mitt i måendet.



Och så finns det människor, som jag inte har någon befattning med alls, mitt i vardagen, som när jag minst förväntar det visar upp denna självklara ödmjukheten, i de minst självklara situationer. Ofta när jag är på halvbra humör, tycker synd om ingenting, tycker mig vara så förbannat mycket bättre än allt annat ... då planteras jag ner i jorden och mosas till en bitte liten människa av den självklara ödmjukheten andra människor har  - som Kioskmannen i Linköping. 
Kioskmannen har blivit en vana nu, kan inte vara utan honom, han är en del av vardagen, av måendet, fungerar som en terapeut utan tera. Han är mer peut än tera. Det började en höstdag, en regnig, Johanna, Ofelia och jag hade några timmar till övers och vi hamnade mer eller mindre  i downtown. Några ärenden, en fika, tre impulsköp. Fikar man i Linköping måste man förresten poppa inom Babettes Kafferi. Ett rent av underbart cafe, högt i tak, i en gammal kyrka, ett cafekoncept jag har sett mycket av i Nordamerika, ett slags kombination av det råa och eleganta, smakfull inredning utan att det skriker Katalaog, smakfull mat och kaffe utan att det skriker TV4s Morgonsoffa. Det är ofta fullt, en skön blandning av åldrar, hela skalan representerat. Hade cafeet legat på Södermalm i Stockholm hade det varit så inne att det hade dött av coolhet. I Linköping ligger det helt rätt eftersom Linköping Gudskelov aldrig kommer dö av coolhet.
Så vi fortsätter upp torget, Ofelias tvååriga mage känner för mat mat mat och vi håller med med med. Vi stannar utanför korvkiosken, och vi möter Kioskmannen, och genuin ödmjukhet. Kioskmannen tittar på oss som om han vill oss väl, han påkallar inte uppmärksamhet genom att påklistrat fråga efter förnamn och skänka oss påklistarde komplimanger, som telefonförsäljaren lärt sig använda. Kioskmannen är närvarande, han finns just nu, tittar på oss, ser oss, bedömer inte, han har inget intresse av att döma ut eller in oss, han bara finns i samma rytm som oss. Han är en naturbegåvad konversatör, han säger varken för mycket eller för litet, han doserar orden som om de var den där fjällbäcken, naturligt flöde utan vare sig pinsamma väderpauser eller väderlekar. När Kioskmannen pratar om vädret känns det naturligt, hans filosofi kring lågtryck och högtryck, griskött och hästkött är äkta, jädrans närvarande. Vi trivs i hans sällskap, han är med oss, vill inte framhäva sig själv, lyssnar och kommenterar - han är inte grå, han är blå.  När vi går vidare säger jag till Johanna att han gör mig glad, väl, snarare upprymd än glad. En upprymdhet som hänger kvar resten av dagen. Jag kan inte helt sätta fingret på vad det är eller varför. Jag har inspirerats av Kioskmannen, han har berättat och visat genom sin närvaro sätt att livet trots allt inte är så förbannat pjåskigt. Kanske är det så enkelt. Kanske är det det vi behöver påminnas om ibland - att livet inte är så förbannat pjåskigt. Han berättar inga stories, inga egenterapeutiska problem, är befriad från dagens narcisstiska hyllningskör, är positiv utan att lukta Må Bra-kurs, han verkar trivas med sig själv. Det är nog så det är. Han verkar trivas med sig själv. Och jag blir så oerhörd inspirerad av människor som trivs med sig själv, sitt jobb, liv,vardag. Som inte går runt och drömmer om något helt annat. Som lever i rytmen, just nu, som inte gnäller över Hur Livet Kunde Ha Blivit.



Jag köper ofta korv numera. Kioskmannen och jag pratar i max fem minuter. Mer vill jag inte. Är livrädd han ska börja prata om sitt liv, den privata delen, den delen som inte ingår i korv med sötstark senap. Jag vill ha Kioskmannen som han är, och hittills uppfyller han mina krav - han har blicken, rufsigt grått hår, behandlar råvarorna elegant medan han pratar, bär en rutig brun skjorta, kroppen fyller nästan hela kiosken,  personligheten rymmer hela torget, han inspierar till den berömda eftertanken. Han bara är. Och trivs med det. Folket uppskattar honom. Det är alltid kö. Hans sätt driver alla andra fast food-anställda till konkurs eller akuta Må Bra-resor till Rättvik. Kioskmannen pratar aldrig om hur han skulle vilja vara. Jag pratar hela tiden att jag skulle vilja vara, som Kioskmannen. Då vore inte livet så pjåskigt.



 Av säkerhetmässiga skäl uppger jag inte var hans kiosk ligger i downtown Linköping. Det skulle bara skapa kaos, folksamling. Och plötsligt skulle han bli in och hot. Inte ute och het.

Pelle/
en måndag, Linköping City Airport 








Just Nu
Just Nu
på FACEBOOKSIDAN - om föreställlningar, skrivandet, scenen - och kaffet.
Klicka på ...



KOMMANDE OFFENTLIGA FÖREDRAG -
STOCKHOLM 1/6 kontakt: www.seminariegruppen.se
ÖSTERSUND 13/ + 14/6 kontakta info@pellesandstrak.com


Vet du att
"Att Berätta och Beröra är min mission,
metoden heter iStörd+ och publiken min huvudsponsor."

/Pelle Sandstrak





--------------------------------
"... Pelle Sandstraks speaker performance is like a rock concert - it swings, hurts, while laughing"

... Pelle Sandstraks Mr.Tourette-föredrag är som en rockkonsert - det svänger högt och lågt, roligt och smärtsamt ..."

Sveriges Radio P4.
Swedish National Radio 4
--------------------------------









Visste du att
Ordet för krig på Sanskrit betyder: längtan efter fler kor.
Visste du dessutom att
Edward Munch aldrig åt av samma tallrik två gånger, att Jaques Tatis tourette försvann under fysiska improvisationer, att Walter P. Chrysler fick klippkort på rektors kontor efter att han hade försökt demontera hans Cadillac under långa rasten, och inte hann remontera samma Cadillac innan samma rast var slut.
Citat

Befordran är bästa sättet att få bort idioter från produktionen...

Dagen i historia
Idag - Lördagen den 27 Maj 2017
Beda Blenda

1873 - En myntreform genomförs i de skandinaviska länderna; kronor och ören börjar användas.
Design & CMS av Webzoo AB