(22 augusti 2011)  Idag är det en månad sedan terrorn drabbade mitt gamla hemland. Den dagen körde jag över de jämtländska fjällen, mot gränsen till Norge, semestertradition. Jag lämnade Tina och Sven-Davids sommaridyll vid en sjö innanför Härnösand, semestertradition, god mat och dryck och samtal, återigen. Timmar senare, några mil väster om Sollefteå, slår jag på radions P1 och förbereder mig på det jag tror ska vara nyhetstorkande nyheter. Sex timmar senare stannar jag vid gränsen Sverige-Norge, vid Valsjöbyn i Jämtland. På radion säger de att alla gränsövegångar mot Sverige har fått extra bevakning som på grund av attentatet. Jag tittar mig omkring, grått regn, dimmoln, skog, skog, dimma. Inga poliser, ingen extra bevakning, ingen ingenting. Ena delen av bilen är i Sverige, andra i Norge. Jag vill hem till min mamma och syster med barn. Vi planerade fira en sommar som för alla i familjen sett ljusare ut än å länge. Sedan detta. Jag tittar mot Norge och kan på något vis känna av sorgen. Ser landet virra omkring i regnet, leta efter svaren på vem, vad och varför. När jag passera gränsen är det offentliga dödstalet sju stycken.


Och sedan fortsätter det. Idag har det gått en månad, eller är det ett år, eller kanske bara en vecka?


Sorg. Alla har varit med om sorg. Hur reagerade ni när era kära gick bort? Minns ni vad ni gjorde första veckan, månaden, halvåret? Fortsatte leva. Kämpade på, en kamp med den där klimpen i bröstet. Själv var jag inte närvarande, mest frånvarande i ett låtsasnärvarande tillstånd. Sorg tar tid. Sorg är tid och kan Gudskelov inte marginaliseras eller tidbegränsas, eller övertalas. Vi måste helt enkelt bli vän med sorgen, för den vill oss ju det bästa.


Jag ser ungdomar som förlorade sina bästa vänner, syskon och kollegor berätta om händelesesförloppet, dramatiskt och metodiskt i olika dokumentärer, som om de vore regisserade av TV-bolagen, eller har de naturliga berättartalang eftersom de är så äkta i en berättelse som är fasansfull sann? En tjej på 17 år berättar i intervjun att hon önskar att någon kunde trycka på en knapp inuti hennes mage så hon fick gråta, hon skulle önska att hon bröt ihop, för sedan att börja på nytt igen, inse hela verkligheten, inte bara den mediala. Hon får ej tid. Kan hon inte bara säga nej, kan inte alla ungdomar det? Psykologerna säger att detta måste vänta, journalisterna säger att de mår bra av att tala ut om traumat. Hur vet de det? Hur tar journalisterna sig friheten att veta bättre än vetenskapen? Media sätter normen för vad vi får tåla, och tål vi det inte är det vad de kallar för baksidan av demokratin, yttrandefrihetens nackdelar. Kritiken har börjat växa - mot medias behov av färskvara, av egna upplevelser, av sanningen inifrån. De har intervjuat ungdomar och vuxna sörjande i chock, närmat sig anhöriga och visat bilder på döda flytande i vattnet, tapetiserat bilder på gärningsmannen, upprepat de fasansfulla detaljerna gång efter gång. Varför? Behöver vi veta allt? Måste vi veta allt? Frågan dyker alltid upp: kan vi skämta om allt? Svar ja. Men måste vi? Kan det inte vänta, säg ett halvår, ett år? Det har redan gjorts tre dokumentärer om tragedin i tillägg till tidningarnas ältande kring hur, var och hurdan de unga dog. Inom den månad. Varför? Har vi läsare bett om all information, just nu?  "Läsarna har rätt att få veta allt i en demokrati", säger redaktörerna. Jo. Men måste veta allt just nu? Vill vi veta allt - nu? 


Känsliga ungdomar med utvecklat sinne för tvångstankar, ritual och ångesttillstånd kommer få stora problem nu när den akuta fasen lagt sig. De börjar älta scenarion, detlajer, färger, lukter, ljud. En ökning av patineter till BUP kommer garaterat bli en följd av den massiva detaljrapporteringen från Utöya och regeringskvartaet i Oslo. Media säger, som de alltid säger, som de sa efter Anna Lindh, Olof Palme, Estonia, Tsunamin - vi måste utreda våran pressetiska uppgift. Sedan utreds detta av en förra detta journalist som konkluderar med att inga fel har EGNETLIGEN begåtts. Men vi lovar att ta kritiken till efterrättning. Tills nästa katastrof. För den lär komma. Vi minns alla var vi var när fruktansvärda dåd sker. Varför minns vi inte hundra procent var vi var när något positivt händer?'


En flicka i min grannby blev ihjälskjuten. Hennes väninna ligger allvarligt skadat på sjukhuset. Blomsterhavet är stort även i resten av Norge, i små byar och städer. Jag imponeras över mitt förra hemlands vilja att radera bort gärningsmannen och det han står för genom samhåll. Måtte detta hållas vid liv. Även när julen ringer in. Och ännu längre, gärna in i evigheten. Minnet är kort. Vardagen längre. Tid att må jävligt, frihet att sörja och bryta ihop är väl så viktigt som att på död och liv gå tillbaka till den vanliga vardagen. Hur nu det vanliga ser ut. Jag hoppas de norska unga får tid att bryta ihop och inse att det inte finns någon mening i det meningslösa, bortom alla blommor och folkets äkta kärlek till dem. Det krävs mod att bryta ihop. Låt dem få den möjligheten. Vi elsker jo dette landet. 



/Pelle
Värmdö, en söndag. 


Just Nu
Just Nu
på FACEBOOKSIDAN - om föreställlningar, skrivandet, scenen - och kaffet.
Klicka på ...



KOMMANDE OFFENTLIGA FÖREDRAG -
STOCKHOLM 1/6 kontakt: www.seminariegruppen.se
ÖSTERSUND 13/ + 14/6 kontakta info@pellesandstrak.com


Vet du att
"Att Berätta och Beröra är min mission,
metoden heter iStörd+ och publiken min huvudsponsor."

/Pelle Sandstrak





--------------------------------
"... Pelle Sandstraks speaker performance is like a rock concert - it swings, hurts, while laughing"

... Pelle Sandstraks Mr.Tourette-föredrag är som en rockkonsert - det svänger högt och lågt, roligt och smärtsamt ..."

Sveriges Radio P4.
Swedish National Radio 4
--------------------------------









Visste du att
Coca-Cola buteljerar och säljer en halv miljard flaskor och burkar per dag. 5 787 st per sekund.
Visste du dessutom att
Edward Munch aldrig åt av samma tallrik två gånger, att Jaques Tatis tourette försvann under fysiska improvisationer, att Walter P. Chrysler fick klippkort på rektors kontor efter att han hade försökt demontera hans Cadillac under långa rasten, och inte hann remontera samma Cadillac innan samma rast var slut.
Citat

Befordran är bästa sättet att få bort idioter från produktionen...

Dagen i historia
Idag - Lördagen den 27 Maj 2017
Beda Blenda

1923 - Politikern och nobelpristagaren Henry Kissinger föds.
Design & CMS av Webzoo AB