(30 juni 2011) Sommar. De flesta somrar liknar på varandra eftersom vi inte kan redogöra för detaljerna i det vi minns. Vi minns ju vädret, resan, ledigheten. Fast inte detaljerna eftersom detaljer trivs bäst i vardagen. Och sommar ska ju vara det motsatta av vardag, årstiden där rutinen ska få sig en på käften, var anarkisten inom oss ska blomma ut. Ändå är vi väldigt beroende av rutiner just sommarstid. Sommarrutiner är till för att brytas, om vi känner för det. Vardagsrutinerna ska inte brytas, oavsett vad vi känner för. I verkligheten, vad nu det är, är ofta sommarrutinerna mer fastlåsta än vardagsrutinerna. Fastän vi tror oss tro att vi är öppnare för att bryta rutiner sommarstid så är det i själva verket motsatt. Sommarstid ska vi absolut läsa just den boken, ligga just i hängmattan, somna sent vakna sent. Bryts dessa rutiner kan det lätt sluta i irrationella handlingar stavat solstingsimpulsivitet. Samma impulsivitet en tisdag i november stavas diagnos. Så sommaren blir mest en illusion för det att komma bort. Och jag gillar just det med sommaren, att vi har lov att vara slöa, läsa, sova, njuta utan att Luther hänger över oss i just hängmattan. Å andra sidan är augusti en toppenmånad för parterapeuter, psykiatriker och skillsmässoadvokater. Många inser plötsligt vilket lite attraktivt vardagsliv vi lever, vilket såklart är den andres fel.  


Som mest spännande är det mellan årstiderna. Jag är särskilt upptagen av brytningsmånaderna, dras oerhört till månader som maj, september och november. De står för den etablerade känslan av ordning. Och utan ordning kaos. Goda rutiner är ju till för att skapa ordning i kaoset, dåliga rutiner är till för att skapa kaos i ordningen. Vi väljer nog våra rutiner, vi är själva ansvariga för våra goda rutiner. Facinerande är det även när jag upplever att mina rutiner möter andras rutiner, som av en slump. Som grannens söndagsrutin, av en slump. Men först, min söndagsfrukost -
Obligatorisk trippel espresso från min La Pavoni-maskin, kokar dubbel dos havregrynsgröt som jag toppar med lönnsirap, kanel och lingon. Sätter mig sedan i soffan var jag kan se ut mot en park, en väg, mot grannhuset, ett tre våning högt lägenhetshus, populärt kallat flerfamiljhus. Mitt vardgasrum har ett stort fönster som skänker lägenheten en effektiv värme och som ger mig en bra utsikt eftersom jag bor högst upp, i en vindslägenhet. Så jag sätter mig i soffan, sipprar kaffet, äter gröten och gör föruotm detta ingenting. Att göra ingenting är för mig den ultimata lyxen. Att bara sitta ner är underbart i sig, och när jag dessutom inte behöver göra någonting blir det helt enkelt söndagslyx. Jag sitter i soffan, tittar ut, lyssnar på radio, läser internationella tidningar via nätet. Så även om jag är sysselsatt så gör jag alltså ingenting. Det är stor skillnad på att vara sysslolös och att inte göra någonting.


För ett och ett halvt år sedan började saker hända, utanför mitt fönster. Det kan ha varit tidig vår, eventuellt sen vår eftersom snön ockuperade större delar av den tidiga våren det året. Nåväl. Låt oss säg att det var i början på april, en söndag, klockan 1050. På gårdsplanet, nedanför mitt stora fönster, kommer en man - grannen - gående i ett rätt hög tempo. Han är kanske i mitten av trettioåren, en genuin golffantast eftersom han är klädd i de mest extrema golfkläder jag någonsin sett – från rutig keps med solskydd via golfblazer och rutiga skotska byxor till vita skor. Över skuldran hänger en brun golfbag med fem olika sorters golfklubbor i. Den första söndagen skrattade jag mest, fann det hela roligt, lite situationskomik över det hela, tagen ur en Rosa Pantern-film. Golf har för mig alltid varit en sport där det yttre känns mer spektakulärt än själva sporten. Likt beachvolleyboll. Varför rutiga byxor i golf, varför bikini i beachvolley? Vem hittade på det, och varför? Kanske skulle jag finna golfsporten aningen mer radikal om man spelade golf i bikini, och hur spännande skulle inte beachvolleyboll bli om spelarna var tvungna att bära golfkläder. Golf är säkert en underbar sport, så även beachvolleyboll. Min första och sista golfrunda slutade i polisanmälan – mot mig. Det var en gubbe i rutiga shorts och gul tröja som tog så brutalt lång tid på sig mellan varje slag att jag helt enkelt, som följd av en oresonlig tics, var tvungen att påpeka för den gula rutiga gubben att han enligt all statistik kommer dö före mig, så om du villa vara så vänlig att bli klar eftersom du ändå har allt att vinna, mycket kvar att upptäcka. Det höll på att sluta i handgemäng. Jag skämdes efteråt, men timmen senare kände jag mig rätt nöjd ändå. Han tog verkligen lång tid på sig, det har jag vittnen på. Han testade alla fem klubbor två gånger innan han skulle putta bollen åttio centimeter mot höger. I fjärran såg vi blixter från havet. Min första och sista beachvolleymatch slutade i att motspelaren påstod att jag hade en obstinat personlighet eftersom jag vägrade ta av mig flytvästen. Jag hade för mig att jag hoppade högre med flytväst. Jag hävdar fortfarande att så är fallet, ja, man kanske inte hoppar högre utan hänger längre kvar i luften, vilket ju är ett måste i en smashsituation. Finns väl inget obstinat idet.


Så min golfgranne kommer ner på gräsmattan varje söndag, så snart snön lämnat oss på våren, klockan 1050. Han är klädd i the classic golf collection. Ungefär 1055 ställer han sin golfbag mot ett trä. Han tar fram en klubba, och han slår, torrslår utan boll. Han tränar sin swing. Sedan lägger han klubban på marken, tar fram en ny en ur golfbagen och torrslår även med den. Han testar alla klubbor, tränar upp sin swing genom att böja på knäna, titta på bollen som han låtsas finns och sedan – poff. Jag tycker det mest fascinerande är att han, med inlevelse,  låtsastittar efter en golfboll som alltså inte finns. Detta pågår i fem minuter. Klockan 1103 glider en svart SAAB 9-5 kombi förbi huset, bilen tvärvänder och kör tillbaka mot golfgrannen som nu står och inväntar SAABen. Golfgrannen öppnar själv bakluckan på den svarta SAABen, lägger golfbagen och klubborna mycket omsorgsfullt in i bilen, sätter sig sedan i framsätet och innan han ens har hunnit stänga dörren kör bilen iväg i ett jädrans tempo. Sedan borta. Och söndagen fortsätter.
Vid 16-tiden gör jag min Baidarka-meditation. Detta har jag nu gjort, varje dag cirka klockan 16, oavsett var i världen jag är, sedan sju år tillbaka. Ett måste som får mig och kroppen att landa. Så efter meditationen och kaffe, cirka kl 1700, kommer så den svarta SAAB 9-5 kombin tillbaka igen och stannar brått nedanför mitt vardagsrumfönster. Ur SAABen kommer nu min golfgranne, han öppnar själv bakluckan på bilen, tar ut sina golkklubbor, stänger bakluckan, lyfter adjö med vänster hand innan SAABen kör snabbt iväg igen. Och golfgrannen försvinner in i huset. 

Han syns inte till mer resten av veckan.


Han försvinner bort eller in i något, han syns inte till vare sig på gårdsplanet, i affären, utanför vardagsrumsfönstret, ingen svart SAAB 9-5 kombi observerar jag heller inte. Inte förrän nästa söndag, klockan 1050.  Golfgrannen kommer ner på gårdsplanet iklädd rutiga byxor, golfkeps, vita skor, han provslår och låtsastittar efter golfbollen som inte finns, och klockan 1103 kommer den svarta SAAB 9-5 kombi glidande in på gatan, tvärrvänder och kör tillbaka till Golfgrannen som lägger golfbagen baki SAABen, vars baklucka han själv stänger innan han sätter sig in i bilen, och innan han ens har hunnit stänga dörren har SAABen rivstartat och kört iväg.


Borta. Och söndagen fortsätter.


Cirka kl 1700, kommer så en svart SAAB 9-5 kombi och stannar brått nedanför mitt vardagsrumfönster. Ut ur SAABen kommer nu min golfgranne, han öppnar själv bakluckan på bilen, tar ut sina golkklubbor, stänger bakluckan, lyfter vänster hand och sedan försvinner SAABen iväg igen, snabbt och effektivt. Golfgrannen försvinner in i huset. Jag ser honom inte mer den veckan. 


Och så fortsätter det, söndag efter söndag, april till och med oktober, till höst blir vinter. Det märkliga är att jag aldrig ser honom en tisdag eller en lördag, har heller aldrig sett honom i andra kläder än just golfkläderna. Hur ser han ut i vinterkläder, i sommarshorts, går han ensam i lägenheten i bara bikinin? Vad gör han, vad arbetar han med, vad har för utbildning, har han utbildning, bor han ensam, har han fru, barn, man, hund, katt? Finns han? Börjar jag bli galen? Borde jag knacka på hans dörr, bara för att få bevis på att han verkligen existerar?


Under sommaren försvinner han spårlöst. Förra sommaren trodde jag att han hade flyttat, i juni försvann han bara, SAABen dök aldrig upp, inget torrprovande av golfklubborna, inga rutiga rutor någonstans. Sedan blev juli augusti och augusti  september – och sista söndagen i augusti klockan 1050 stod han återigen på gårdsplanet och låtsaslog golfbollar som alltså inte finns.


För en månad sedan bryts våra rutiner, radikalt:


Jag sitter med mitt kaffe, bläddrar genom nättidningar, njuter av att vara hemma. Klockan närmar sig 1050, min blick riktas numera automatiskt mot fönstret, mot gräsmattan framför grannens hus. Klockan passerar 1055, men golfgrannen har fortfarande inte kommit ner. Klockan 1100 stannar en ambulans utanför grannens trappuppgång. Ut ur ambulansen kliver två män, den ene drar båren effektivt ut ur ambulansen medan den andra tar på sig en ambulansryggsäck. De försvinner in i trapphuset. Ingen golfgranne syns till, klockan är nu 1105 och jag börjar inse vad som har hänt. Just då kommer den svarta SAABen glidande, längst nere i gatan vänder den, glider sakta tillbaka och stannar framför huset, några meter från ambulansen. Personen i bilen blir sittandes kvar i SAABen som går på tomgång. En kvart senare kommer ambulansmännen tillbaka. De går sakta ut ur entreen, jag ser den ene, han med ryggsäcken, backa först ur ytterdörren. Sedan den andra. Jag kan inte se vem som ligger på båren, men ett par meter bakom båren, med en koffert i ena handen och en golfbag i den andra, iklädd rutiga byxor , vita skor och keps med solskydd går golfgrannnen. Han känner uppenbart personen på båren, bär dennes koffert som han lägger i ambulansen. Han klappar den sjuke på benen innan ambulansdörren stängs. Ambulansen kör väg, med blått ljus blinkande rytmiskt jobbigt. Golfgrannen plockar upp en klubba ur bagen, som om ingenting har hänt, och han börjar torrslå bollen som alltså inte finns, som susar mot mitt fönster, som om inte jag fanns. Den svarta SAABen tutar, liksom för att påminna golfgrannen om att han är där, att han väntar, att han har rutinmässigt bråttom. Golfgrannen lägger tillbaka klubborna i bagen som han lägger baki SAABen som han sätter sig in i som rivstartar innan han ens hunnit stänga dörren.


Sedan borta. Och söndagen fortsätter.


Den söndagen var jag tvungen att flyga till Köpenhamn inför måndagens jobb. Jag fick lämna hemmet innan klockan 1700. Jag hann aldrig se om och när grannen kom hem efter söndagens golfrunda. Vilket han kanske aldrig gjorde. För efter denna söndagen har jag inte sett honom mera. Söndagen efter kom vare sig han eller den svarta SAABen, fastän det var i slutet på maj. Kanske har han flyttat, kanske lever han inte längre, kanske lever han extra länge, kanske har han slutat med golf, kanske insåg han saker han trodde han inte skulle inse. Jag funderar en del på min golfgranne, mestadels när jag är ute och reser. Vad han gör, just nu, var han kommer ifrån, om han kommer dyka upp nästa söndag och framför allt, det som upptar mig allt mer, som större delen av mina funderingar funderar på  – vem är personen i den svara SAABen? Varför har personen alltid så bråttom? Och inte minst – varför sitter personen alltid kvar inne i bilen?


Pelle
/Värmdö, en torsdag i juni.





Just Nu
Just Nu
på FACEBOOKSIDAN - om föreställlningar, skrivandet, scenen - och kaffet.
Klicka på ...



KOMMANDE OFFENTLIGA FÖREDRAG -
STOCKHOLM 1/6 kontakt: www.seminariegruppen.se
ÖSTERSUND 13/ + 14/6 kontakta info@pellesandstrak.com


Vet du att
"Att Berätta och Beröra är min mission,
metoden heter iStörd+ och publiken min huvudsponsor."

/Pelle Sandstrak





--------------------------------
"... Pelle Sandstraks speaker performance is like a rock concert - it swings, hurts, while laughing"

... Pelle Sandstraks Mr.Tourette-föredrag är som en rockkonsert - det svänger högt och lågt, roligt och smärtsamt ..."

Sveriges Radio P4.
Swedish National Radio 4
--------------------------------









Visste du att
grodan Kermit är vänsterhänt.
Visste du dessutom att
Edward Munch aldrig åt av samma tallrik två gånger, att Jaques Tatis tourette försvann under fysiska improvisationer, att Walter P. Chrysler fick klippkort på rektors kontor efter att han hade försökt demontera hans Cadillac under långa rasten, och inte hann remontera samma Cadillac innan samma rast var slut.
Citat

Befordran är bästa sättet att få bort idioter från produktionen...

Dagen i historia
Idag - Lördagen den 27 Maj 2017
Beda Blenda

1660 - Freden i Köpenhamn sluts mellan Sverige och Danmark.
Design & CMS av Webzoo AB